Ålderdomen som tillgång…

Är en rubrik hos nättidningen Bulletin som starkt lockade mig att läsa artikeln.
Vilket väl inte kan betraktas som speciellt förvånande om man – som jag – som pensionär säkerligen av de flesta har placerats i gruppen – ålderdom. Nåväl, det struntar jag totalt i för i “knoppen är jag raskare än flertalet ungdomar”. Anser jag själv alltså… 😉
Det där skrev jag mest för att mjuka upp fingrarna som skriver de här följande raderna.
Som jag låter börja med ett “citat” från Ann Heberleins fina och tänkvärda text – som börjar så här:

När människan uppnått en viss ålder är det som om livet mest består av ständiga upprepningar, händelser, handlingar och ritualer till förvillelse lika tidigare händelser, handlingar och ritualer. Allting är redan gjort en första gång – första kyssen, första fyllan, första arbetet, barn är födda, äktenskap inledda och avslutade, utbildningar fullbordade eller misslyckade. Ingen jungfrulig mark finns kvar att bryta. Viss variation förekommer, men blott inom vissa ramar.
Man firar jul och har semester, fyller år och arbetar, äter middag och går på bio.

Man har blivit något och kan därför inte bli mer. Livet har formats efter alla val som gjorts, allt som valts och som valts bort och det är för sent. För sent att ändra sig, börja om, bli någon annan.
Ingen frågar längre ”Vad vill du göra? Vad ska du bli?”.

Precis så – ingen frågar mig längre detta – vilket då fick mig att bestämma mig för att bli “en bloggare från Vingåker”.
För, har jag förstått, det håller min hjärna sysselsatt som då ofta blir i form av “funderingar och tankar” om och kring – tillvarons märkligheter.
Vilket i sin tur då emellanåt leder fram till – frågor som “Hur kan det ha blivit så här” och den märkliga följdfrågan “kan jag påverka på något sätt?”

Och därmed har vi hamnat hos vårt lokala Vingåkers-PRO som jag själv anser kraftigt underpresterar – när det gäller sitt engagemang för sina 235 medlemmar. Och där kan jag möjligen ha en aning fel – eftersom jag då menar med – lusten (förmågan) att åstadkomma något som håller “medlemmarnas hjärnor uppdaterade och alerta”.
Kanske jag då mer specifikt menar att ge medlemmarna saker som får dem att “få vetskap om, tänka till lite, och därmed bry sig om saker och ting“. Allt medan de går kring där hemma och vattnar blommorna…

Hur kan det ha blivit så här? Den frågan hoppar jag över – även om jag åsikter om den saken också – och går raskt vidare till “kan jag påverka på något sätt?”
Vilket jag tror – och har försökt med.
Genom påverkan av PRO-styrelsen med mina förslag – som därifrån mötts med samma intresse som om jag till en grupp veganer starkt proklamerat köttets lusta.
Fast förmodligen på helt fel sätt – eftersom jag i mina försök byggt mitt engagemang för förnyelse (utveckling) av PRO-Vingåker – på att “Vingåkers övriga åldringar är lika framåtriktade som jag själv”.

Det är – vad jag förstå – mycket få av dem. Som jag också tycker mig förstå – hellre spelar boule och går tipspromenader – än att på en av PROs (nystartade) egna hemsidor har lust att få ta del av texter (typ) som den Heberlein skriver.
Med vidhängande kommentarer från t ex någon i styrelsen.
Som därefter i kommentatorsfältet – borde få detsamma att glöda av engagerade inlägg.

Eller varför inte försöka få medlemmarna sedda och engagerade i “samtal”(på hemsidan) om vad den här artikeln har för budskap:
“Hur förväntas andelen av befolkningen som är i arbetsför ålder utvecklas långsiktigt i Sverige?
Det visar sig att tre fjärdedelar av tillväxten ska ske i de tre storstadslänen och att resten av landet kommer att sacka efter.
Men är detta en rimlig utveckling eller konsekvenser av en politik som underminerar de glesbefolkade länens möjligheter till tillväxt?

Jag förstår vad du tänker- att – Jag är en idiot!

PS – Ann Heberlein avslutar sin fina krönika med orden:

Ålderdomen är en tid för introspektion, en tid när begären mattas och egenintressets pockande krav tystnar. Den åldrade människan är, som Hannah Arendt uttrycker det i ett brev till sin vän Mary McCarthy, ”fri som ett löv i vinden”, befriad från lojaliteter och krav.
Tänk om vi, också i Sverige, kunde ge utrymme för den klokskap och de fria tankar människor med ett långt liv bakom sig äger förmåga att formulera.
Tänk om vi kunde tillmäta äldre människors erfarenheter och perspektiv på tillvaron lika stor betydelse som vi tillmäter yngre människors.
Tänk om vi kunde se äldre människor som autonoma, reflekterande individer med mycket att bidra med snarare än som ett skört kollektiv som behöver tas om hand.