Jag borde ha hund…

Denna fredag vaknade jag en smula sentimental, vill jag tro är ordet, för jag satt där vi frukostbordet och kände en stark längtan efter att – igen – ha en egen hund.
Förmodligen beroende på en kombination av den långa tiden med Covi-19 och att jag personligen är tämligen introvert (inåtvänd) – väckte nog fram den lusten.

Jag är nog född i en valplåda (ja ja) och är fostrad i en familj som hela tiden var hundägare, och jag skaffade mig genast egen hund när jag flyttade till eget boende. Gjorde lumpen på Arméns Hundskola i Sollefteå, varit uppfödare av schäfer, och var under några år redaktör för “Schäfertidningen”, startade 1973 tidningen Vi Hundägare, som 1974 (inkl mig) köptes av ICA-förlaget i Västerås.
Åren 1976 till 1980 var jag chefredaktör för Svenska Kennelklubbens medlemstidning “Hundsport”.
Hela tiden hade jag egen hund.

Så – du kan förmodligen förstå min nu uppkomna längtan efter att igen bli hundägare.
Nåväl – jag blev intresserad av att få veta om där fanns någon hundklubb i Vingåker – och gjorde vad jag alltid gör när jag söker kunskap – frågade “herr Google”. Och han hänvisade mig till:

Lystet klickade jag mig in på deras hemsida.
Lystet vill jag skriva eftersom det där med klubbens motto gick direkt in mitt sätt att se livet som hundägare.
Som du nog kan ana har jag en hel del erfarenhet av “hund- och rasklubbar” och kände en slags glad värme när jag tar del av Vingåkers Hundklubbs aktiviteter och dess syn på det här med “att vara hundägare”. Ett föredöme.
Inte minst när jag läser:
“Ändamålet är att verka för god hundhållning och hundvård för alla intresserade hundägare samt att genom olika åtgärder bidra till ett gott förhållande till icke-hundägare.

En sådan förening vill jag vara medlem i…